B3: Tillsammans

Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre. (1 Kor 1:9)

Efter en intensiv jobbvecka och ett fint bröllop stupade jag ner i min säng i går kväll/natt. Ganska snart kände jag att jag hade nått en punkt jag till viss del väntat på. I princip hela veckan har jag haft relativt stark ångest på kvällarna och jag visste att en ångestattack var att vänta. Igår kväll kom den och eftersom jag var ensam hade jag ingen som höll koll på mig; ingen som såg till att jag andades ordentligt och ingen som höll min skakande hand. Efterdyningarna är alltid svårare efter en ångestattack utan hjälp.

I förmiddags höll jag än en gång på att sjunka ner i ett ångestfyllt tillstånd. Innan läget blev allt för ”allvarligt” nappade jag telefonen och frågade en Snapchat-vän ifall hon ville komma med på promenad. Det ville hon. Nu när du läser det här, Dagens promenad-vän, får du alltså reda på att jag vred på sanningen lite och inte mådde riktigt bra trots allt. Förlåt för det. Min magkänsla säger mig dock att du kanske inte heller mådde riktigt så bra som du påstod.

Jag vill ändå tro att vi hjälpte varandra, oberoende hur bra eller dåligt vi mådde där och då. Alla som någon gång levt med depression och/eller ångest har blivit uppmanade att motionera mera, vandra i naturen och röra på kroppen. Det är inte lätt att ta sig upp ur soffan eller sängen när allt känns dystert, men i dag gjorde vi det tillsammans med gemensamma krafter. Så, min vän, även om jag inte hjälpte dig så hjälpte du i alla fall mig och jag kommer med all säkerhet att dra ut dig på promenad igen.

I högstadietiden stod jag stora delar av tiden ensam. Jag var utfryst och hade inte riktigt någon vän som jag verkligen litade på. Jag hade klasskompisar, men egentligen inga vänner. När det så småningom ändrades hade jag stått ensam så pass länge att jag hade svårt att lita på människor. Det är någonting jag har fått jobba väldigt mycket med. Det är faktiskt någonting jag måste jobba med än i dag. Jag måste påminna mig själv om att jag inte är ensam, att det inte är meningen att jag ska vara ensam och klara av allt på egen hand. Jag måste påminna mig själv om att inte ens Jesus gick ensam. Han hade sina lärjungar med sig och när lärjungarna sedan blev utskickade för att berätta för världen om Jesus gick de inte ensamma, de gick två och två.

Tillsammans är vi starkare. Tillsammans med Jesus är vi starkast. Det gäller att visa sig svag, våga vara sårbar och be om den hjälp man behöver. I dag behövde jag få en orsak att stiga upp ur sängen. När jag inte hitta någon så fixade jag en. Det är inte alltid så lätt, men det blir lättare ju mer man övar. Ett enkelt meddelande på Snapchat kan förändra en hel dag.

Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. (1 Joh 1:7)

//Rebecca